"Från gymmet till akuten samma dag"

– Jag fattar fortfarande inte riktigt vad som hänt, säger Anders.

Anders Glenmark har varit i offentligheten i hela sitt liv. Trots det har han alltid varit noga med att skydda sitt privatliv. I våras förlorade han sin hustru sedan 35 år, i cancer.

Birgitta Glenmark var handkirurg och konstnär, alltid full av liv och energi. Nu auktionerar Anders och dottern Julia ut hennes konst och hela vinsten går oavkortat till Cancerfonden.

Tvekar inför att berätta offentligt

Anders tackar sällan ja till intervjuer och har ofta lyckats hålla sitt privatliv utanför offentligheten. Nu ställer han ändå upp, för Birgittas skull.

– Jag är extremt privat. Jag säger nästan aldrig ja till någonting. Om jag sitter i en tv-soffa och blir ledsen kommer det att bli rubriker, och sedan blir man nedringd. Jag vill egentligen inte prata offentligt om det här.

– Men jag känner ändå att jag ska försöka för Birgittas skull.

Tvekan säger något om den dubbelhet han befinner sig i. Han vill att människor ska få se Birgittas konst och förstå vem hon var. Samtidigt är priset att han måste berätta om den mest smärtsamma tiden i sitt liv inför människor han inte känner.

Det var något som inte stämde

I efterhand kan Anders se att det hade funnits tecken på att något var fel. Birgitta var tröttare än vanligt. När hon kom hem efter en arbetsdag kunde hon gå och lägga sig, komma upp och äta något och sedan lägga sig igen. Det var inte likt henne. Hon hade alltid haft gott om energi och sällan velat vara stilla.

Förändringarna gjorde Anders orolig för att det kunde handla om minnet, kunde det vara demens?

De ordnade en tid för en minnesutredning. Kallelsen kom precis när Birgitta blev akut sjuk.

– Hon var ju läkare själv, så hon visste att man kunde bli trött av andra skäl. Hon trodde hela tiden att det var därför. Och jag visste ju inte. Hon hade ju inte ont eller någonting sådant.

Ansiktsfärgen och ögonen var gula

Dagen innan allt förändrades var Birgitta på vårdcentralen. Läkaren tyckte att hon såg gul ut och ville att hon skulle åka vidare till Södersjukhuset. Birgitta fick en akutremiss, men hon höll inte med om bedömningen.

– Hon kom hem och frågade mig "Jag är väl inte gul?" Jag tyckte inte det då heller. Hon blev mest sur på att läkaren tyckte att hon såg gul ut och ville inte åka in till akuten.

Dagen därpå gick Anders och Birgitta till gymmet som vanligt. De tränade och Anders gick hem lite före henne. När Birgitta kom in genom dörren såg han det omedelbart. Förändringen tycktes ha skett på bara några timmar.

– Hon var gul i ansiktet och ögonvitorna. Vi gick fram till fönstret och jag sa: "Här är en spegel. Titta på dig själv." Då tittade hon och sa: "Ja, jag är gul."

Anders frågade om de skulle åka till akuten. Birgitta gick med på det. På akuten konstaterades snabbt gulsot. 

– På akuten var det som ett löpande band. Vi hann inte ta av oss jackorna förrän de sa: "Birgitta Glenmark? Ja, vi ska ta prover." Hela vägen därifrån fungerade vården väldigt bra. Men det är ändå otroligt. Från gymmet till akuten samma dag.

Ganska snart stod det klart att det var cancer.

Diagnosen var gallgångscancer. För Anders är minnet av de första dygnen en följd av undersökningar, röntgenbilder och besked som kom snabbare än familjen kunde ta in allt.

– Cancern hade redan spridit sig till levern och lungorna. Sedan hittade de metastaser i hjärnan också när de röntgade vidare. Vid första ronden sa de att de inte kunde bota henne. Då var det bara någon dag sedan hon visade de första symtomen.

”En månad – det är ju ingenting”

Från diagnos till Birgittas död tog det fyra veckor. Anders återkommer till den korta tiden flera gånger. Inte för att en längre sjukdomstid hade varit enkel, men för att fyra veckor knappt gav utrymme att förstå vad som hände.

– En månad. Det är ju ingenting. Vi hann inte reagera.

Den första tiden handlade inte om att sitta ner tillsammans och prata om livet, döden eller vad Birgitta önskade sig. Den handlade om att försöka följa med i vårdens tempo. Nya avdelningar, nya läkare och nya beslut avlöste varandra.

– Vi hann inte planera någonting. Vi hann inte ens tänka in vad det var som hände egentligen. Det var bara in och ut på olika ställen, hemma ett tag och sedan tillbaka igen fast på ett annat ställe.

En månad. Det är ju ingenting. Vi hann inte reagera.

Inledningsvis fanns ändå en tanke om behandling. Birgitta ville väldigt gärna få cytostatika och önskade därför en PICC-line, en tunn kateter som förs in i ett blodkärl i armen. Hon fick sin PICC-line, men levern var redan så påverkad av cancern att läkarna bedömde att hennes kropp inte skulle klara behandlingen.

Anders minns hur svårt det var att ta in att det som skulle behandla henne i stället kunde förkorta hennes liv.

– Läkarna sa att hon hade så mycket cancer i levern att de inte kunde ge cellgifterna. Det fanns en risk att hennes kropp inte skulle orka. Men det var hennes stora önskan att få behandlingen, så hon fick infarten ändå. Då blev hon lite lugnare och kände att något var på gång. Fast den blev aldrig använd.

Även här gick det praktiska och det känslomässiga in i varandra. För Birgitta blev infarten ett tecken på att det fortfarande fanns en plan.

Hemma en vecka med ASIH

Efter tiden på Södersjukhuset fick Birgitta komma hem någon vecka. Avancerad sjukvård i hemmet,  ASIH, kopplades in redan när hon var inskriven på sjukhuset och presenterade hur vården i hemmet skulle fungera. 

Hemma blev Birgitta gradvis sämre, nästan från en dag till nästa. Till en början kunde hon röra sig i bostaden, men snart orkade hon inte längre ta sig ur sängen eller gå till toaletten själv.

Anders har själv begränsad rörelseförmåga efter en stor operation och insåg att han inte kunde lyfta henne eller ge henne all den hjälp hon behövde.

En läkare från ASIH hade besökt Birgitta hemma. När han kom tillbaka två dagar senare hade hennes tillstånd förändrats så mycket att även han blev överraskad.

– Han sa själv: "Det här har gått fruktansvärt snabbt." Han kände nästan inte igen henne. "Jag var här för två dagar sedan och då var det inte alls så här."

Vården gjorde sitt bästa hela vägen, de försökte.

Det var läkaren som ordnade en plats på den palliativa avdelningen på Ersta sjukhus.

– Det gick så fort. Hon fick komma hem och vara hemma ungefär en vecka. Sedan blev hon sämre varje dag.

Piggelin och torkad mango var det enda hon åt

Birgitta tappade aptiten och hade svårt att få i sig mat. Anders provade med allt han kunde komma på, men det var nästan ingenting som lockade.

– Det enda hon ville ha var Piggelin och torkad mango. Det var det hon åt. Jag provade allt som fanns, men nej. Hon blev väldigt smal och gick ner jättemycket i vikt.

På Ersta tillbringade Anders och dottern Julia dagarna hos Birgitta. 

Birgitta sov allt mer. Under de sista tre eller fyra dagarna var hon knappt vaken. Hon fick smärtlindring och läkemedel mot ångest. Vilka läkemedel som gavs och när kan Anders inte längre säkert minnas.

– Jag minns nästan ingenting av det. Men personalen såg direkt om hon fick en rynka i pannan och behövde få något extra. Jag kunde inte se det, men de var vana. De hade koll på henne.

För honom var det viktigaste att Birgitta inte skulle ha ont eller vara rädd.

– Smärta förstår man ju. Man vill inte att någon ska ha ont. Och det här med ångesten förstod personalen också. De kunde komma in, titta på henne och säga att nu behöver hon nog lite extra.

Hon fick det hon behövde. Förhoppningsvis.

Anders beskriver vården på Ersta som varm och mycket bra. När han tänker tillbaka finns det ändå en tvekan kvar, ett litet ord som säger något om hur svårt det är för en anhörig att helt veta vad en annan människa upplevde under sina sista dagar.

– De kunde inte bota henne. Men de var duktiga ändå. Hon fick det hon behövde. Förhoppningsvis.

Läkaren som hade svårt att vara patient

Birgitta hade arbetat som handkirurg och var van vid att själv vara den som hade kunskap, ansvar och kontroll. Rollen som svårt sjuk passade henne illa. Också när hon var mycket medtagen kunde läkaren i henne plötsligt träda fram.

– När hon kom till sjukhuset satte hon på sig läkarhatten. Hon började fråga personalen: "Är ni bra på det här då? Ni vet att de är väldigt bra på Huddinge. Kan ni det också?" Och de sa: "Ja, vi kan det här."

Hon hade väldigt svårt att vara patient. Väldigt svårt.

Om hon frös och behövde en kofta eller kontakta personalen kunde hon resa sig och ordna det själv. Personalen såg humorn i situationen, men för Anders blev det ännu ett uttryck för hennes starka vilja.

– Hon gick in till personalen och fixade själv. De skrattade och sa ungefär: "Nu kan du gå och lägga dig igen." Hon hade väldigt svårt att vara patient. Väldigt svårt.

Samtidigt märktes glömskan allt tydligare. Personalen kunde berätta att de skulle göra något, och Birgitta kunde kort därpå ha glömt att det redan hade gjorts. Förklaringen var att cancern hade spridit sig till hjärnan.

Det var Birgitta själv som ringde hem till Anders från Södersjukhuset och berättade att läkarna hade hittat en tumör. Frågan som fortfarande följer Anders är hur mycket hon egentligen förstod av beskedet och av hur kort tid hon hade kvar.

– Antingen ville hon skydda mig och Julia, eller så förstod hon inte allt. Vi vet inte riktigt. Vi tror att hon förstod men höll masken. Hon var väldigt envis. Hon var inte den som gav upp direkt.

Familjen pratade aldrig om att hon skulle dö. Birgitta lämnade inga instruktioner om bankärenden, begravning eller vad familjen skulle göra med hennes saker.

Anders berättar att när Birgitta blev sjuk hade hon och Julia ett långt samtal. Julia frågade sin mamma om hon var rädd. Birgitta svarade att hon inte hade något att vara rädd för, hon skulle ju klara det här.

Anders säger att det var sån Birgitta var, modig, livsbejakande och utan tvekan.

Nästan fyra decennier tillsammans

I maj skulle Anders och Birgitta ha firat sin 35:e bröllopsdag. De var tillsammans några år innan de gifte sig och fick sammanlagt 37 år ihop.

De träffades genom gemensamma vänner i slutet av 1980-talet. Anders var redan etablerad i musikvärlden. 

Det var alltid fullt upp: arbete, måleri, resor och kompisar.

Birgitta utbildade sig till läkare och arbetade som handkirurg. Vid sidan av yrket målade hon, reste och umgicks med vänner. 

– Hon kunde jobba hela dagen som kirurg, komma hem och äta och sedan gå ner och måla. Efter det kunde hon gå upp och titta på tv, och då somnade hon framför den. Det var alltid fullt upp: arbete, måleri, resor och kompisar.

Den trötthet som kom före diagnosen stod därför i stark kontrast till hur hon brukade vara.

Birgitta målade som hon var, intensivt

Birgittas energi och livslust syns i hennes konst. Hon arbetade framför allt i akryl, men målade också i olja och akvarell och gjorde teckningar och skisser. Hon kunde måla mörkare motiv, men enligt Anders sökte sig uttrycket nästan alltid tillbaka till färgen.

– Hon målade som hon var, kan man säga. Väldigt färgglatt och med positiva känslor. Hon målade mörka bilder också, men det övergick ganska snart i färg. Hon älskade ju livet.

Hon älskade ju livet.

Efter hennes död fanns över 200 målningar och skisser kvar i ateljén. Birgitta hade själv tänkt gå igenom materialet och rensa bort sådant hon inte tyckte var tillräckligt bra, men det hann hon aldrig göra.

Först föreslog hennes gallerist en minnesutställning. Tanken var fin, men Anders insåg att han inte skulle orka med arbetet runt omkring. En utställning skulle kräva att någon valde ut verk, bar, packade och deltog i arrangemanget. Framför allt skulle den innebära möten med många människor mitt i en sorg som fortfarande var helt ny.

– Jag kunde inte stå där. Jag vet hur det fungerar, att man ska vara med och packa och bära och ordna. Jag kände bara: det går inte. Jag har fullt upp ändå med sorgen och tankarna.

Dottern Julia tog i stället tag i frågan. Nu ska över 200 verk säljas via Formstad Auktioner på Auctionet och pengarna går oavkortat till Cancerfonden.

Anders har behållit de målningar som redan hänger i bostaden och på familjens landställe. Han har ännu inte orkat gå igenom resten. Inför auktionen ska han få se bilder på de verk som väljs ut, men han har överlåtit bedömningen till människor som kan konst.

Anders tycker att tavlorna fångar något mycket tydligt av Birgitta.

– De är lite som hon var. Väldigt livsbejakande och modig var hon.

Sorgen kom efter chocken

Allt handlade om att fungera. Anders försökte följa med i sjukdomsförloppet, finnas hos Birgitta och sedan hantera allt som följde efter hennes död. Sorgen fanns där, men chocken och uppgifterna låg ovanpå den.

Efter några månader har något förändrats. När tempot runt omkring har sjunkit har förlusten blivit tydligare.

– Jag fattar fortfarande inte. Det har inte gått in riktigt vad som har hänt. Och jag tycker nästan att det är värre nu än i början. Nu börjar det sjunka in. Den här veckan har inte varit bra alls.

Nu väntar han på att en sorgegrupp ska börja. Tanken på att möta andra som också har förlorat någon känns både svår och hoppfull.

– Många vill kanske inte gå i en grupp för att det känns som ett intrång i den privata sfären. Och det är jobbigt att gråta. Det är jobbigt att se andra människor gråta. Jag kommer att gråta, det vet jag. Men jag ser ändå fram emot det. Jag tror att det kan vara bra.

Tränar för kropp och själ

Träningen har blivit en fast punkt. Anders går till gymmet tre eller fyra gånger i veckan och har hållit fast vid rutinen genom hela den första tiden.

– Jag bestämde direkt att jag skulle gå hit och köra på. Då försvinner tankarna och det blir lättare. Alla tycker nästan att det är konstigt: ”Jaha, går du och tränar?” Men för mig är det självklart. Jag gör det för kroppen och själen.

Att träffa människor är svårare. Han tackar ofta nej till konserter och andra sociala sammanhang. Det är inte alltid sällskap han behöver, åtminstone inte sällskap där varje möte börjar med frågor om hur han mår.

De nära vännerna har förstått utan att han har behövt förklara. De kan äta middag tillsammans och prata om vanliga saker. För Anders är det en lättnad att inte under varje minut behöva vara änklingen eller den sörjande. De är kloka nog att förstå. 

Sorg är svår att vara nära

Samtidigt möter han personer som inte vet om de vågar höra av sig. Någon förklarar att den inte har ringt eftersom den velat lämna honom i fred. Det kan nästan irritera honom.

– Jag har inte bett om att få vara i fred. Ring om du vill prata. Det är lugnt. Folk är rädda för sorg och för andras sorg. Sorg är obehagligt. Vi vill ju vara glada och göra roliga saker hela tiden, om det går.

Folk är rädda för sorg och för andras sorg. Sorg är obehagligt. 

På gymmet händer det att okända eller halvkända människor kommer fram och beklagar sorgen. Det innebär att Birgittas död följer med också in i den miljö där Anders försöker få en paus. Samtidigt vet han att de menar väl.

– Jag tänker på henne ändå. Jag blir inte ledsen på samma sätt av att de kommer fram längre. Folk vill väl, och det får man förstå.

Det har bara gått några månader. Anders vet ännu inte hur livet kommer att se ut längre fram. Vissa dagar fungerar bättre. Andra dagar går det knappt att förstå att Birgitta inte ska komma tillbaka.

– Hon älskade livet.