Moa har en ovanlig cancer: ”Det hjälper inte att jag oroar mig”

– Jag ska klara av det här. Det är det enda jag ser framför mig, säger hon. 

22-åriga Moa Fyhr från Sundsvall har en ovanlig cancerform – binjurebarkscancer, med metastaser i levern och lungorna. I Sverige drabbas bara cirka 30 personer per år. 

– Det är lite otur att cancerformen är så ovanlig, för då har man heller inte forskat så mycket på den, säger hon.  

Trots sjukdomen utstrålar hon glädje

– Jag känner mig pigg och energifylld fast jag går på tunga cellgifter. Jag är en stor optimist som väljer att se lösningar i stället för problem. Det har hjälpt mig otroligt mycket i den här processen. 

Ibland kan Moa ändå komma på sig själv med mörka tankar, men då påminner hon sig om att hon kan välja vad hon tänker. 

– Jag observerar tankarna och kan sortera vilka som gör nytta och vilka som bara gör ont. Oavsett hur det blir i framtiden hjälper det inte att jag går runt och oroar mig. 

Jag är en stor optimist som väljer att se lösningar i stället för problem.

Enkel biljett 

Det var strax efter nyår 2025 som Moa gav sig ut på en långresa på egen hand. Hon hade köpt en enkel flygbiljett till Australien, planerade att stanna där och söka jobb.

Men det ena ledde till det andra och plötsligt befann hon sig på backpackresa genom Thailand, Vietnam och Indonesien. Åkte motorcykel, hoppade fallskärm, träffade massor med människor.  

– För det mesta brukade jag vakna och tänka: Hur maxar jag den här dagen på bästa sätt? Jag kände mig så glad och social, pratade med alla jag mötte. Jag kunde gå ut på gatan i Thailand och fråga en person, vilken som helst: ”Vilket land tycker du jag ska åka till?”. Och sedan åkte jag dit. 

Efter att ha utforskat sin extroverta sida kände Moa att det var dags för en inre resa. Hon hade fått ett tips om buddhistmunkar i norra Thailand som tog emot besökare. Så hon åkte dit.  

– Jag ville upptäcka vad som händer när man är tyst. På köpet fick jag lära mig meditation, stillhet och att reflektera. Jag insåg hur viktigt det är att stanna upp ibland och stänga av hjärnan. Det har jag nu nytta av dagligen. Hela den här resan har gjort mig mentalt stabil.

Märkliga svettningar 

Under resans gång hade Moa börjat besväras av svullna fötter, uppblåst mage och märkliga svettningar. På ett apotek i Vietnam blev hon lugnad med att det berodde på värmen.

Men en morgon i maj vaknade hon med en dålig magkänsla, något stod inte rätt till. Trots att hon hade planerat att vara borta flera månader till bokade hon första bästa flyg hem. 

Tillbaka i Sundsvall besökte Moa både vårdcentralen och sjukhuset för de olika symtomen. 

Första veckan blev det många kontroller på sjukhuset. Jag hade ett helt schema med prover att lämna in. 

Därefter blev Moa kallad till skiktröntgen. När undersökningen var klar blev hon ombedd att vänta kvar ett tag ifall hon skulle få en reaktion på kontrastmedlet.  

– Jag väntade och väntade och började förstå att de hittat något. Efter en timme fick jag träffa läkaren. Han frågade om jag ville ha mina föräldrar där, men jag sa att det inte behövdes. Då berättade han att jag hade stora, aggressiva tumörer i buken.

Bestämde sig  

Moa minns att hon ändå reagerade lugnt på beskedet. Frågade om det var okej att åka till Gävle med tjejkompisarna över dagen som hon planerat, vilket den förvånade läkare sa att det i och för sig var, men att hon kanske borde processa beskedet i stället. 

– Men jag var redan mentalt inställd på att det kunde vara riktigt illa, så det blev ingen större chock. Det var som att jag processade beskedet med en gång. Jag fattade vad läkaren sa och hamnade inte i förnekelse. Men jag tyckte det var väldigt jobbigt. 

På vägen från sjukhuset ringde Moa sin pappa och berättade. Väl hemma tog hon en kort hundpromenad med sin mamma och berättade även för henne.  

– Redan då hade jag bestämt mig för att jag ska ta mig igenom det här.  

Efter samtalen åkte hon med tjejkompisarna till Gävle. Först på vägen hem berättade hon för dem om cancern. 

Det blev väldigt emotionellt. 

Nu började en tuff behandling med cellgifter som fortfarande pågår. Moa är på Akademiska sjukhuset i Uppsala en vecka i månaden där hon får cellgifterna via dropp, ibland upp till åtta timmar om dagen.

Aldrig tappa hoppet 

Hon kallar pappan för sin ”partner in crime”, både för att de tummat på att aldrig tappa hoppet vad läkarna än säger och för att han brukar följa med henne på behandlingarna. 

Det var också pappan som hittade henne djupt medvetslös med snarkande andning på patienthotellet i Uppsala en morgon i början på sommaren. Av någon anledning kom han en timme tidigare än uppgjort. Som utbildad brandman såg han till att frigöra luftvägarna på Moa innan han tillkallade ambulans.  

Ambulanspersonalen trodde först att jag fått en stroke. Men sedan upptäckte de att mitt blodsocker var väldigt lågt och att det var det som fått mig att tappa medvetandet. 

Nu hade Moa inte bara cellgifterna att kämpa med utan även blodsockernivåerna. Enligt vad läkarna berättade för Moa var det tumörerna som reagerade på cellgifterna med ett hormon som påminner om insulin. Konsekvensen blev att blodsockret sjönk.  

– Jag dippade hela tiden, hade farligt låga nivåer dygnet runt och låga blodsockervärden kan leda till döden. Vi fick prova oss fram eftersom denna reaktion i kroppen är så ovanlig.

Hela min vardag blev som ett fängelse.

Ringde läkaren 

Moa fick rådet att äta när blodsockret var lågt. 

– Hela min vardag blev som ett fängelse. Jag var uppe sex gånger per natt för att äta samtidigt som jag fick glukosdropp för att undvika att bli medvetslös. Det var rena tortyren. 

Efter några månader kände Moa att hon inte orkade längre, hon måste få sova. 

– Jag ringde läkaren och berättade, verkligen beskrev hur ohållbart det var. Jag höll inte tillbaka mina känslor. 

Detta resulterade i en operation då man tog bort den 20 centimeter stora och 2,5 kilo tunga modertumören. Röntgen visade också att modertumören hade krympt. Anledningen till att Moa inte opererats tidigare var för att läkarna ville att cellgiftsbehandlingen skulle göra att tumörerna krympte först. 

– Operationen förbättrade min livskvalitet. Blodsockerdipparna har blivit färre och mildare. Jag behöver inte vara uppe och äta på nätterna lika ofta, vilket har gjort att jag får sova ut. Jag uppskattar sömn så mycket nu och är stolt över att jag orkade stå ut trots de plågsamma nätterna när det var som mest intensivt.

Donerat tumören till forskningen 

Hon har donerat den bortopererade tumören till forskningen och deltagit i flera forskningsstudier kring sin ovanliga cancerform. Familjen och vännerna har stöttat henne genom hela sjukdomstiden. 

– Min familj – min mamma, pappa och syster – finns där för mig dygnet runt. Mamma och pappa har olika nattpass och gör mig sällskap när jag är uppe och äter, även om jag inte behöver göra det så ofta längre. De kollar när jag sover så att jag inte blivit medvetslös.

Allt behöver inte vara så djupt och allvarligt jämt. Man måste få skratta också.

Att få hänga med tjejkompisarna betyder också mycket. När hon rakat av sig håret under den första cellgiftsbehandlingen bestämde hon sig för att ha en flintisfest med dem. Festen blev av några månader senare.

– Alla hade bald caps, flintisperuker, och vi hade en bald cap-tårta också. Det är så skönt att få vara med mina vänner. Allt behöver inte vara så djupt och allvarligt jämt. Man måste få skratta också.  

Bli månadsgivare

Nu väntar en andra operation för att ta bort metastaserna i levern.  

– Att jag klarar av det här är det enda jag ser framför mig. Jag försöker hitta en balans så att jag både kan vara i nuet och se en lång framtid framför mig, trots att oddsen inte är på min sida.