Hunden Teddy upptäckte Ursulas bröstcancer

En sensommarkväll för två år sedan började som många tidigare sommarkvällar. Ursula har duschat, tagit på sig ett linne och krupit ner i sängen. Teddy, Ursulas åttaåriga labrador som annars brukar hålla sig borta från sovrummet när det är varmt, hoppar upp och lägger sig tätt intill hennes vänstra sida. Och han börjar nosa.

– Teddy nosar inte som när han bara är nyfiken. Inte som när han letar efter godis i täcket.

Han nosar intensivt, envist, exakt på samma punkt, nära Ursulas bröst. Hon skrattar åt honom först. Teddy har aldrig brytt sig om hennes bröst förut. Hon tänker att hon kanske spillt något, att det kan ha fastnat en doft i tyget. Hon tittar på linnet. Ingenting.

Men Teddy fortsätter. När hon försöker flytta bort hans huvud kommer han tillbaka direkt. Nosen hittar tillbaka till samma ställe, om och om igen.

Till slut drar Ursula i linnet och känner efter där han markerar. Hon ligger ner på rygg och känner tydligt en liten knöl. Hon beskriver det som en kula eller en liten “puff” nära bröstvårtan. Tidigare har Ursula mest cirklat bröstets utsida när hon känt igenom brösten. Men stället Teddy nosat på ligger nära bröstvårtan. Där har hon aldrig känt förut. 

Hon blir stående i sig själv, försöker tänka rationellt. Visst har hon hört att man kan känna ojämnheter i brösten. Samtidigt, det här känns annorlunda.

Dagen efter är hon på väg till en väns lantställe. Hon berättar om knölen, lite avfärdande, som man kan göra när man egentligen inte vill skrämma upp sig själv. Hon landar i att det är lika bra att kolla upp. Teddy, tänker hon inte så mycket på. Inte då.

Först senare, efter bröstcancerdiagnosen, kommer insikten. När hon spolar tillbaka bandet och försöker förstå när allt började. Teddy hade nosat precis där tumören låg. Inte bredvid. Inte "någonstans på bröstet" utan rakt på platsen.

– Det är svårt att inte kalla det en markering.

Ursula hade varit på mammografi drygt ett år innan hon fick sin diagnos. Det var inga anmärkningar alls. Helt normalt. Just därför känns allt ännu mer overkligt när vårdcentralens läkare, som hon träffar direkt efter helgen på lantstället, också känner att något inte stämmer. 

Hon får remiss till bröstcentrum, och får vänta. Tre till fyra veckor, mitt i sommaren när många är lediga.

När tiden väl kommer går det fort. Först mammografi, sedan ultraljud. Ursula ser tumören själv på skärmen. Biopsi tas, två gånger, eftersom det blir fel första gången. Hon är inte beredd på det här. Hon hade tänkt att hon skulle få höra att det var ingenting och gå hem.

Provsvaret kommer via 1177. Ursula har turen, en sorts osannolik tur mitt i det värsta, att en av hennes bästa vänner är kirurg inom bröstcancer. De går igenom resultatet tillsammans. Det är bröstcancer. Och dessutom en ovanlig variant: neuroendokrin bröstcancer, hormonpositiv.

Ursulas onkolog berättar att mindre än en procent av bröstcancerfallen är neuroendokrina. Neuroendokrina tumörer är ofta svåra att upptäcka eftersom de växer på ställen som i lungorna, tarmen eller magen där de ger diffusa symtom.

Ursula hade turen i oturen att hon både upptäckte tumören tidigt, innan den hade hunnit sprida sig, och att den växte i bröstet där den gick att känna. 

Hon bryter ihop. Två dygn utan sömn. Tankarna går i loopar. Kroppen reagerar som om den inte förstår hur den ska bära ett sådant besked.

Sedan händer något. En vändning som många beskriver, men som är omöjlig att förutse innan man står där: ett slags rustning åker på. När Ursula kommer till kirurgen säger hon rakt ut att hon vet. 

– Jag vet att jag har bröstcancer. Vad gör vi nu? 

Det blir planering, steg för steg.

 “Jag vet att jag har bröstcancer. Vad gör vi nu?”

Hon opereras först. En så kallad tårtbit av bröstet tas bort, tumören och vävnad runt omkring. Hon får behålla bröstet. Tumören är nästan en centimeter och ligger precis under vårtgården. Huden har inte visat några tecken, som den ibland kan göra vid bröstcancer. Tumören har legat där och gömt sig, som Ursula beskriver det.

Ett par veckor efter operationen börjar cytostatikabehandlingen.

Cytostatikabehandlingen följs av strålbehandling och efter den hormonbehandling, både sprutor i magen varje månad och hormonhämmande tabletter, som Ursula ska ta i fem år.

Behandlingen gör att hon försätts i klimakteriet.

– I början känns det som att kroppen åldras i expressfart, leder, höfter, ben, allt gjorde ont. Jag kände mig dubbelt så gammal som jag är.

Muskelvärk och ledvärk i en och samma smäll. Sömnsvårigheter. Humörsvängningar. En känslighet som kan triggas av en ambulans som kör förbi.

– Jag pratade med min mamma i telefon och började gråta av att tänka på lidandet hos människan som låg i ambulansen. Mamma blev såklart jätteorolig.

Ursula tar hjälp när hon behöver det: sömntabletter, antidepressiva. Det blir en del av att överleva vardagen. Hon säger det själv: från att knappt ta en Alvedon till att vilja ha all hjälp som går att få.

Under hela perioden finns Teddy där.

Teddy är en omplaceringshund som kom till Ursula när han var tre år. Hon hade inte planerat att skaffa hund. Men under pandemin hjälpte hon sin mamma med hennes labrador, och när hon såg den svarta labradoren Teddys stora ögon och svarta nos på en omplaceringssida var det som om något klickade. 

Hon skrev ändå, trots hundratals andra intressenter. Svaret kom direkt, kunde hon komma till Eskilstuna dagen efter? Hon åkte. Teddy blev hennes.

De blev ett team.

De har aldrig tränat avancerad nosträning. Deras "sök" har mest varit lek, gömda godisar, enkla lekar. Ändå var det Teddy som den där kvällen i sängen inte släppte taget om doften han inte kände igen.

Efteråt har Ursula tänkt på det som en sorts tur i oturen. Hade Teddy inte reagerat kanske knölen fått ligga kvar. Kanske hade det gått ett år till. Kanske hade utgångsläget varit ett annat.

När behandlingen är som tyngst märker hon att Teddy förstår att hon inte är som vanligt. Hon orkar inte lika långa promenader. Vänner hjälper till ibland. Men Ursula vill ändå gå ut med honom varje dag. Det är hennes uppgift, säger hon. Och Teddy blir hennes drivkraft tillbaka, steg för steg: en runda till, lite längre, lite mer.

I dag går Ursula på uppföljningar. Hon är inte formellt friskförklarad, utan lever i ett "efter" där fokus är att förhindra återfall.

Men livet har redan förändrats. Det som tidigare stressade henne rinner av. Hon vill inte tillbaka till ett arbete som bara handlar om höga budgetar och press. Hon vill göra något som betyder något. Ge tillbaka.

Och Teddy, han är fortfarande hennes närmaste.

Ursula beskriver det som att de räddade varandra. Först räddade hon hans liv. Sedan räddade han hennes.