Lindas liv förändrades av cancer: ”Nu kör vi”

– Nu kör vi!

Man har bara ett liv, konstaterar Linda. Och i det har hon, efter att ha blivit änka och fått en cancerdiagnos, bestämt sig för att leva livet fullt ut. I dag har hon lämnat Stockholm,  och bestämt sig för att inte skjuta upp livet. Nu njuter hon mer av livet och känner tacksamhet över att leva.

Efter 25 år i Stockholm har Linda flyttat tillbaka söderut för att byta bana i livet. Nu bor hon i Skåne, där hon växt upp och har familj nära. En av hennes två döttrar bor kvar i Stockholm, den andra har följt med till Skåne.

Nu kan Linda fokusera på odling och trädgård ett intresse som funnits länge, men först nu har hon gjort verklighet av det.

Det är en del av en större förändring. Efter allt som har hänt har hon bestämt sig för att inte vänta med sådant hon vill göra.

Lindas man gick bort när barnen var små

Linda var i 30-årsåldern när hennes man började få svår huvudvärk. Det tog  ett år innan läkarna hittade orsaken. 

Till slut hittades en knöl i spottkörteln på halsen. Det är en ovanlig diagnos, adenoidcystisk cancer som drabbar runt 100 personer om året i Sverige. Tumören hade spridit sig viaa spottkörteln till en nerv i käken och in i huvudet.

Han opererades och behandlades med bland annat cytostatika och strålning, men fick senare metastaser i skelettet och lungorna. Sjukdomstiden blev ungefär tre år. Under stora delar av den fortsatte han att arbeta och leva som vanligt.

– Han var en sådan person som bara jobbade på. Tog två Alvedon och gick till jobbet.

När Lindas make dog var barnen tre och sex år gamla.

Linda stod plötsligt ensam med två små barn. Hon hade ett starkt nätverk av vänner omkring sig, men tiden efter makens död beskriver hon ändå som mycket svår. 

Hon fick en depression och blev sjukskriven, men minns att sjukskrivningen bara förlängdes en månad i taget.

Det skapade en ständig ekonomisk oro. Eftersom hon dessutom befann sig mellan två jobb behövde hon gå till Arbetsförmedlingen.

Ett av besöken minns hon fortfarande tydligt. Hon satt i ett stort öppet rum framför en dator och kunde inte sluta gråta.

—Jag tyckte det var så förnedrande. Jag var inte redo för att gå tillbaka till arbetslivet. Det skapade en onödig stress som hade kunnat förhindrats genom längre sjukskrivningsperioder.

Fyra år senare kände Linda en knöl i bröstet

När hon varit änka i fyra år kände Linda en knöl i sitt högra bröst.

Hon brukade känna igenom brösten och reagerade direkt på att något var annorlunda. Hon sökte vård och undersöktes med mammografi och ultraljud. En biopsi togs och sedan kallades hon till ett besök.

Linda gick dit ensam. Beskedet var bröstcancer.

Efter att ha följt sin man genom en cancersjukdom som slutade med att han dog var det ändå inte sitt eget liv hon tänkte på först.

– Nej, nej, nej. Barnen får inte uppleva det här igen.

Döttrarna var nu i skolåldern och Linda försökte hålla deras vardag så vanlig som möjligt. Hon vilade när de var i skolan för att orka när de kom hem. Flickornas friidrott och andra aktiviteter fick fortsätta för att deras liv skulle fortsätta så normalt som möjligt.

Samtidigt höll hon dem inte utanför det som hände. De fick följa med till sjukhuset och vara delaktiga under behandlingen.

Operation, cytostatika och strålning

Linda opererades först bröstbevarande. En tårtbit av bröstet togs bort, men eftersom det inte var tillräckligt behövde hon opereras igen.

Därefter fick hon cytostatika och strålbehandling. Hon beskriver vården som mycket bra och fick också stöd av psykolog under sjukdomstiden.

Tackade nej till Tamoxifen, fick återfall

Efter behandlingen fick hon beskedet att cancern var borta. Eftersom cancern var hormonkänslig erbjöds hon också hormonbehandling med Tamoxifen för att minska risken för återfall.

Men Linda tackade nej. 

När Linda ser tillbaka på beslutet försöker hon inte förklara bort det. Hon var rädd för vad hormonbehandlingen skulle göra med kroppen och framför allt för att hamna i klimakteriet för tidigt.

– Jag ville inte bli äldre i förtid. Det var det som satt i mig.

Läkarna förklarade varför de rekommenderade behandlingen, men Linda tror själv att hon inte riktigt tog till sig informationen. 

Hon hade precis tagit sig igenom operationer, cytostatika och strålning och ville känna att behandlingen var avslutad.

– I mina barnsliga tankar tänkte jag att nu är cancern borta.

Ett år senare kom den tillbaka.

Återfallet upptäcktes vid en årlig kontroll med mammografi. Linda hade inte själv känt någon ny knöl. Den här gången opererades hela bröstet bort.

Och nu tänkte hon på tabletterna hon hade tackat nej till.

– Då ångrade jag mig så klart. Det kändes jättedumt att jag inte hade tagit dem.

Efter återfallet började hon med tamoxifen.

Har tagit tamoxifen i många år

Linda har fortsatt med tamoxifen sedan dess och planen är att hon ska ta läkemedlet fram till 2028. Då har hon behandlats med tamoxifen i tio år.

Hon upplever inte att biverkningarna har varit så svåra som hon först hade föreställt sig. Värmevallningar har hon haft, men dem har hon kunnat leva med.

Mer besvärad har hon varit av viktuppgången. Den var hon inte förberedd på och hon önskar att hon hade fått mer information om hur behandlingen kunde påverka kroppen.

– Då hade man ändå kunnat ha lite kontroll på det.

Samtidigt har hon själv haft en tendens att avfärda sådana tankar som oviktiga jämfört med att överleva cancer. Men för Linda har förändringarna i kroppen ändå varit en del av livet med en långvarig behandling.

”Man har bara ett liv”

I dag går Linda på mammografi en gång om året. Hon beskriver sitt liv som normalt och lever inte med någon ständig oro för cancer.

Men erfarenheterna har förändrat hennes sätt att tänka.

– Jag har lärt mig att man verkligen ska ta vara på stunden. Inte skjuta upp någonting, utan göra det man tycker är kul och det som ger energi.

Att flytta tillbaka till Skåne är en del av det. Att vara nyfiken på livet är en annan.

Och hon har bestämt sig för att försöka säga ja även till sådant som känns ovant eller skrämmande. Att stå på en scen inför andra människor är egentligen ingenting hon tycker om. Nu gör hon det ändå.

– Man har bara ett liv. Nu kör vi.