Susan, 57, dansar vidare trots spridd bröstcancer

Susan Haghighi, 57, bor i Östberga i södra Stockholm, men kommer ursprungligen från södra Iran. Där växte hon upp i ett varmt klimat, i den södra delen av landet där det odlas dadlar och citrusfrukter. 

År 2003 flyttade hon till Sverige tillsammans med sina två söner.

Nu, trots palliativ behandling, fortsätter Susan att träffa vänner och gå ut och dansa, ibland med slangarna från behandlingen hängande på kroppen. Och i november hoppas hon kunna resa till Tyskland för att vara med på sin systerdotters bröllop.

Susan är utbildad sjuksköterska och barnmorska och har under många år arbetat inom förlossningsvården, bland annat på Södersjukhuset och i Örebro. Hon är van vid att ta hand om andra människor, att upptäcka när något inte står rätt till och att snabbt agera när någon behöver hjälp.

Kanske var det också därför hon reagerade så fort när hon en dag kände en liten knöl i bröstet.

Liten som en okokt lins i bröstet

Hon beskriver att den till en början var ungefär lika stor som en okokt lins. Susan kontaktade vården, men under de två veckor som gick innan hon fick komma till undersökning växte knölen snabbt. 

När hon väl undersöktes på sin vårdcentral hade den lilla linsen blivit stor som en vit böna.

Mammografin visade en misstänkt förändring och samma dag fick hon genomgå både ultraljud och biopsi, eller vävnadsprov, som det kallas. Tio dagar senare kom beskedet att hon hade bröstcancer.

Till en början såg det ut som om cancern inte hade spridit sig. Susan opererades och fick sex behandlingar med cytostatika, följt av strålbehandling och anti-hormonbehandling.

Behandlingen var tuff, men hon såg ändå positivt på framtiden. Hösten 2025 var hon färdig med strålbehandlingen och hoppades kunna återgå till sitt vanliga liv.

"Ordet metastas är skrämmande"

Men våren 2026 fick Susan kraftiga magsmärtor och sökte akut vård. Undersökningarna visade att cancern hade spridit sig till levern och två ryggkotor.

Som sjuksköterska visste hon vad beskedet kunde innebära. Hon beskriver hur ordet metastaser gjorde henne rädd och hur hon under några dagar hade svårt att tänka på något annat än sjukdomen.

– Ordet metastas är skrämmande. Särskilt när man själv arbetar inom vården och vet vad det kan innebära.

Efter två, tre dagar bestämde jag mig. Nu räcker det med att vara ledsen. 

Läkarna kunde inte ge någon säker prognos eftersom det var oklart hur väl den nya behandlingen skulle fungera. Susan berättar att hon först, bedövad av ångest, tänkte att hon kanske inte skulle leva så länge till. 

Men efter ett par dagar av sorg och oro kände hon att hon behövde hitta ett sätt att gå vidare.

– Efter två, tre dagar bestämde jag mig. Nu räcker det med att vara ledsen. Jag ska kämpa vidare och vara delaktig i min behandling.

Familjen kom från hela världen

Ungefär samtidigt började Susan fundera över vad hon ville göra med den tid hon hade framför sig. Hon hade nyligen fyllt år, men inte orkat ordna något firande. Nu bestämde hon sig för att samla familjen och vännerna till en försenad födelsedagsfest.

Herregud, vad många människor jag har omkring mig. Nu ska jag kämpa.

Hon skickade ut meddelanden och frågade om de ville komma. Trots att det var kort varsel började svaren snart trilla in. Hennes syster och svåger bokade biljetter från Kanada, släktingar från Tyskland gjorde samma sak och vännerna i Sverige slöt upp.

På bara några dagar hade människor rest från flera länder för att vara tillsammans med Susan.

Hon berättar hur hon såg sig omkring på festen och plötsligt insåg hur många människor som fanns där för hennes skull.

– Jag tänkte: Herregud, vad många människor jag har omkring mig. Nu ska jag kämpa.

Hon beskriver det som ett viktigt ögonblick och en vändpunkt. När sjukdomen var som mest skrämmande fick hon känna att hon inte behövde gå igenom allt ensam.

Från sjuksköterska till patient

Sedan cancern spred sig har Susan fått ytterligare behandling med cytostatika. Hon har också drabbats av flera komplikationer.

Susan visar sin vänstra arm som är blåstrimmig efter att hon fått trombos, blodproppar i armarna, och gjort att hon behöver ta blodförtunnande läkemedel.

Den senaste cytostatikabehandlingen orsakade en kraftig inflammation i lungorna. Susan blev inlagd på sjukhus i tre veckor och läkarna tvingades avbryta behandlingen i förtid. 

Nu väntar Susan på en ny behandling med immunterapi.

Att själv behöva vård efter ett helt yrkesliv inom sjukvården har ibland varit en omställning. Susan berättar skrattande hur hon under en sjukhusvistelse började kontrollera sitt eget blodsocker när hon behandlades med höga doser kortison.

Hon visste ju var utrustningen fanns och hur proverna skulle tas.

– Jag visste var allting låg! Men egentligen ska man inte göra så. Personalen måste ju dokumentera och ha kontroll.

Susan skrattar åt minnet och beskriver sig själv som lite busig. Hon saknar sitt arbete och sina kollegor. Efter mer än ett och ett halvt år som sjukskriven längtar hon efter att få komma tillbaka till jobbet och vardagen igen.

Samtidigt är hon noga med att berätta hur mycket vårdpersonalen har betytt för henne. Hon beskriver att hon känner stor trygghet med sina läkare och med personalen från den avancerade sjukvården i hemmet, ASIH, som kommer hem till henne för att ta prover och ge vård.

Dansar och målar gärna utan peruk

Susan har alltid tyckt om att träffa människor och umgås med sina vänner. Sjukdomen har gjort att hon inte längre orkar lika mycket som tidigare, men i perioderna när hon mår bra vill hon gärna komma ut och göra något roligt

Hon berättar om danskvällarna med vännerna. Tidigare hade hon långt, vackert hår, men efter cytostatikabehandlingarna är hon skallig. 

Det är inget som bekymrar henne särskilt mycket. 

För Susan är det viktigare att vara med än hur hon ser ut eller att allt ska vara som förr.

Hon har också börjat måla, en teckning till sina nära. Hon tycker att det är rofyllt och tänker att det ska finnas något de kan minnas av henne när hon inte längre finns. Motiven väljs noga till varje person.

En vän med en hjärntumör fick ett porträtt med en stor blommande krans, till en av sina söner målar hon just nu ett fönster med utsikt mot havet.

Man ska fortsätta vara aktiv, även om man får palliativ vård.

Hon tycker att det är viktigt att inte isolera sig, även när man lever med en allvarlig sjukdom och får palliativ vård.

– Man ska inte bara sitta hemma och sörja och vänta på slutet. Man ska fortsätta vara aktiv, även om man får palliativ vård.

Olika syn på cancer beroende på kultur

Susan vill också använda sina erfarenheter till att uppmuntra andra kvinnor att ta hand om sin hälsa. Hennes mamma, som idag är 89 år, och en av hennes systrar har båda behandlats för bröstcancer och mår idag bra.

I Iran, där flera av hennes släktingar fortfarande bor, måste kvinnor själva betala för mammografi. Susan vet hur dyrt det kan bli och tycker att det är viktigt att ta vara på möjligheten till kostnadsfri screening i Sverige.

Man ska inte skämmas för sin kropp eller för att man har blivit sjuk.

Hon berättar också att synen på cancer kan skilja sig mellan olika kulturer. I vissa familjer kan det vara svårt att prata öppet om sjukdomar, särskilt när det handlar om bröst eller underliv. 

Som barnmorska har hon mött kvinnor som drar sig för undersökningar av rädsla eller obehag.

– Man ska inte skämmas för sin kropp eller för att man har blivit sjuk. Vem som helst kan drabbas av cancer.

Hon uppmuntrar alla att gå på mammografi och ta sitt HPV-test när de blir erbjudna och att söka vård om de upptäcker en förändring i kroppen.

– Det är ju gratis här, det är en fantastisk möjlighet att upptäcka cancer tidigt, innan den är svår att bota!

Ett bröllop att längta till

När Susan pratar om den nära framtiden finns det ett datum som betyder särskilt mycket. I november ska hennes systerdotter gifta sig i Tyskland och Susan hoppas att hon ska må tillräckligt bra för att kunna resa dit.

Hon vet ännu inte hur kroppen kommer att reagera på den nya behandlingen eller hur mycket hon kommer att orka. 

Man ska leva här och nu. Ingen vet vad som händer i morgon!

Men tanken på bröllopet är något att se fram emot.

Fram till dess vill hon fortsätta träffa sina vänner, umgås med barnen och barnbarnen och ta vara på de dagar då hon mår bra.

– Man ska leva här och nu. Ingen vet vad som händer i morgon!